Någonstans här, inte bara vätgasrör utan ventilstation, anodfält, länkmaster och kompressorstation.
Någonstans här har tranorna sitt sommarhem.
Just den här platsen anses av några ledande politiker och tjänstemän vara alldeles särskilt lämplig för att utveckla en betydande helhet av miljöstörande industri (källa: VISION etapplandskapsplan).
Ingen av dem har tagit kontakt.
Ingen har besökt platsen.
Industriklustret här i Svartåområdet har arbetsnamnet ”Vätgastrean” och det är ett samarbetsprojekt mellan Raseborg, Lojo och Ingå. Det kan förverkligas också ifall själva vätgasröret inte blir av. Vätgasröret mellan Torneå och sydkusten är ett skilt projekt.
Inventering för industriklustret ”Vätgastrean” har upphandlats gemensamt av de tre städerna/kommunen för inte mindre än 1915 hektar och i Raseborgs utkast till generalplan har över 500 hektar inom området markerats som utvecklingszon för industri, tka.
Raseborgs generalplanutkast finns här https://www.raseborg.fi/planer/plan-7014/ och kan kommenteras fram till 30.9.
Planerna för det massiva industriklustret Vätgastrean presenterades i Ingå av den lokala handelskammaren.
”Det behöver ju inte bli något stort” försäkrar representanten som tagit emot 100 000 euro i offentliga medel för att koordinera projektet och visar en bild på något som mest liknar en tvätthall.
”Vi ska vara modiga och tänka framåt så vi inte går bakåt”, säger man sen och låter förstå att mod, framåt och utveckling är synonymt med miljöstörande tung industri, några andra visioner för utveckling verkar inte ens finnas.
Samtidigt gläds man öppet från lokalt riksdagshåll i Västra Nyland över att ha varit med i finansutskottet och förhandlat fram statliga ”julklappspengar” till just denna intressebevakare https://www.vastranyland.fi/raseborg/julklappspengar-adresseras-till-vastnyland/
Detta väcker frågan: Är det rimligt att skattebetalarnas medel används för att finansiera en lobbyorganisations arbete med att koordinera industriplaner?
Varför tycks den enklaste lösningen vara att ta odlingsmark, skog och öppna landskap i bruk för industri då det finns mängder av gamla industriområden som kunde användas ifall man vill göra hållbart på riktigt?
Om man menar allvar med hållbar grön omställning borde man väl börja där.
Jag har studerat och praktiserat ekologisk odling och permakultur i många år.
På bilden växer ekolgisk spelt. För mig är det inte ”bara en åker”. För mig är det jord, samspel mellan växter och mikroorganismer, ett helt ekosystem och förstås många timmars arbete. Marken är inte värdefull för att den är min utan för att den är en del av ett större sammanhang.
Om det var sant att min odlingsmark behövs för en verklig grön omställning och en hållbar framtid hade det varit ett litet pris att betala. Men en omställning som bygger på att vi förstör mera natur och försvagar de ekosystem som vi är beroende av kan inte kallas grön. Det är storskalig exploatering.
